Församlingsordning antagen av
Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet
och
Lutherska Församlingen i Umeåområdet
1. Kyrko- och församlingsbegrepp.
2. Trosgrundval.
3. Syfte och mål.
4. Medlemskap.
5. Församlingens styrelse.
6. Kyrkogemenskap.
Nedanstående bibelcitat är i överensstämmelse med Bibelkommissionens Normalupplaga. GT 1903, NT 1883.
1. KYRKO- OCH FÖRSAMLINGSBEGREPP
Enligt den Heliga Skrift och den evangelisk-lutherska bekännelsen är kyrkan (församlingen) de troendes samfund där Guds ord predikas rent och klart och de heliga sakramenten förvaltas och utdelas i enlighet med Kristi ord och instiftelse.
”Om någon icke har Kristi Ande, så hörer han icke honom till.” Rom 8:9.
”Guds fasta grund består dock och har detta insegel: Herren känner de sina, och: Var och en som åkallar Herrens namn, gånge ifrån orättfärdighet.” 2 Tim. 2:19.
”Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika. Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader etc.” Augsb. bek. art. VII, Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB) Verbum 1969, sid. 59, Lutherska kyrkans bekännelseskrifter utg. G. Billing (B), Gleerups förlag 1895, sid. 22.
”Jag tror, att det på jorden finnes en liten hop eller församling av idel heliga under ett huvud, Kristus, kallad tillsamman genom den Helige Ande, i en tro, ett sinne och en kunskap, utrustad med mångahanda gåvor, dock endräktig i kärleken, utan partier och splittring.” Luth. stora katekes, SKB s. 449, B s. 361.
Församlingen (lokalförsamlingen) är en samling troende, som bor inom ett begränsat område, är endräktiga i bekännelsen av Kristi lära och sakramentens bruk och som inrättar sina liv efter Guds ord.
”Paulus, genom Guds vilja kallad till Jesu Kristi apostel, och brodern Sostenes till den Guds församling, som är i Korint, de helgade i Kristus Jesus, de kallade heliga, tillika med alla dem som åkalla vår Herre Jesu Kristi namn på varje ort, både deras och vår… Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herre Jesu Kristi namn, att I fören alla samma tal, och att inga söndringar må finnas bland eder, utan att I ären fullkomnade i ett sinne och i en mening.” 1 Kor. 1:1-2,10.
”Men kyrkan är icke blott en gemenskap i yttre ting och ordningar såsom andra världsliga samfund; utan den är i grunden en trons och den helige Andes gemenskap i våra hjärtan; men den har likväl yttre kännetecken, så att man kan känna igen den, nämligen den rena evangeliska läran och förvaltandet av sakramenten i överensstämmelse med Kristi evangelium.” Augsb. bek. apol. SKB s. 175, B s. 126.
2. TROSGRUNDVAL
Denna församling bekänner sig till den av Kristi kyrka tiderna igenom orubbligt fasthållna sanningen, att hela Bibeln är alltigenom Guds ofelbara ord med oinskränkt auktoritet, och ansluter sig helt till den evangelisk-lutherska bekännelsen. Denna bekän nelse, som är grundad i och överensstämmande med Guds ord, består av
* Den apostoliska trosbekännelsen (Apost.)
* Den nicænska trosbekännelsen (Ni.)
* Den athanasianska trosbekännelsen (Ath.)
* Den oförändrade augsburgska bekännelsen (Augsb.)
* Augsburgska bekännelsens apologi (Apol.)
* Schmalkaldiska artiklarna med traktaten om påvens makt och
* överhöghet (Schmalk.)
* Luthers lilla katekes (LK.)
* Luthers stora katekes (StK.)
* Konkordieformeln (Kf.)
”Och så mycket fastare hava vi det profetiska ordet, och I gören väl, att I akten därpå, såsom på ett ljus, som skiner i ett mörkt rum, till dess det dagas och morgonstjärnan uppgår i edra hjärtan, framför allt vetande, att ingen profetia i skriften kommer av egen utläggning. Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människans vilja, utan heliga Guds män hava talat, drivna av den Helige Ande.” 2 Petr. 1:19-21.
”All skrift, av Gud ingiven, är och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till tuktan i rättfärdighet, på det att Guds människa må vara fullbordad, till allt gott verk skicklig.” 2 Tim. 3:16-17.
”Herrens lag är utan brist och vederkvicker själen; Herrens vittnesbörd är fast och gör den enfaldige vis. Herrens befallningar äro rätta och giva glädje åt hjärtat; Herrens bud är klart och upplyser ögonen.” Ps. 19:8-9.
”Vi bekänner oss till Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter såsom Israels rena och klara källa, som allena utgör den enda sanna norm, efter vilken alla lärare och läror böra prövas och dömas.” Kf. SKB s. 542. B s. 434.
3. SYFTE OCH MÅL
Församlingens verksamhet syftar till
* medlemmarnas uppbyggelse och bevarande i tron och deras stadfästande i sanningen,
* att genom Guds ords predikan människor i hela världen måtte omvändas och föras till tro på Kristus
* att bekämpa allt slags otro och förnekelse.
Därför skall i denna församling, till Kristi rikes tillväxt, allt Guds ord predikas rent och klart och ingenting läras eller tolereras, som i något avseende strider emot Skriftens lära.
”Men I, mina älskade, uppbyggen eder själva på eder allraheligaste tro, bedjande i den Helige Ande och behållen eder i Guds kärlek, och vänten vår Herre Jesu Kristi barmhärtighet till evigt liv. Och tillrättavisen somliga, dem som tvivla, frälsen somliga, ryckande dem ur elden, förbarmen eder över somliga med fruktan, hatande till och med den av köttet besmittade livklädnaden.” Jud. v. 20-23.
”Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, lärande dem att hålla allt det jag har befallt eder. Och se jag är med eder alla dagar intill världens ände.” Matt. 28:18-20.
”Jag betygar för var och en, som hör orden i denna boks profetia: Om någon lägger något till dem, på honom skall Gud lägga de plågor, som äro skrivna i denna bok. Och om någon tager bort något från orden i denna profetias bok, hans del skall Gud borttaga från livets träd och från den heliga staden, om vilka det är skrivet i denna bok.” Upp. 22:18-19.
(Se även 1 Tess. 2:13, Apg. 20:27, Gal. 1:8; 5:9.)
4 . MEDLEMSKAP
Förutsättningen för medlemskap är att man omfattar församlingens tro, lära och bekännelse. Upptagande i församlingen sker genom det heliga dopet. Den som redan är döpt kan upptagas efter att vid prövning ha visat sig äga kunskap i trons huvudstycken och vara enig med församlingen i bekännelsen. Vunnet medlemskap bekräftas med välsignelse enligt 4 Mos. 6:24-27.
Församlingen består av nattvardsberättigade och icke nattvardsberättigade medlemmar. Nattvardsberättigade är de medlemmar som äger nödvändig insikt i den kristna tron (konfirmerade) och som inte genom kyrkotukt avstängts från sakramentet. Icke nattvardsberättigade medlemmar är döpta barn som inte konfirmerats och sådana medlemmar som genom kyrkotukt avstängts från sakramentet. Uteslutning ur församlingens gemenskap skall ske om medlem framhärdar i falsk lära eller annan uppenbar synd.
”Ty i en Ande hava vi alla blivit döpta till en kropp, antingen vi äro judar eller greker, trälar eller fria, och hava alla druckit av en Ande.” 1 Kor. 12:13. ”En kropp och en Ande, såsom I ock haven blivit kallade i ett eder kallelses hopp, en Herre, en tro, ett dop, en Gud och allas Fader, som är över alla, genom alla och i alla!” Ef. 4:4-6.
(Se även StK. SKB s. 472 och 484. B. s. 380 och 390.)
”…Men de, som icke vilja lära sig detta (de Tio buden, Tron och Fader vår etc.), dem skall man säga, att de förneka Kristus och icke äro några kristna. De skola icke heller få tillträde till nattvarden…” LK. SKB s. 360. B s. 288. ( Se även Joh. 3:3,5, Tit. 3:4-7, Gal. 3:26.28.)
5. FÖRSAMLINGENS STYRELSE
Jesus Kristus är huvud, herre och konung för sin församling på jorden. Han styr och uppehåller församlingen genom nådemedlen och de nådegåvor och tjänster, som han genom den Helige Ande utdelar.
”Kristus är församlingens huvud, och han är själv sin kropps frälsare.” Ef. 5:23.
”Då sade Pilatus till honom: Så är du då en konung? Jesus svarade: Du säger det, jag är en konung; därtill är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör min röst.” Joh. 18:37.
(Se även Joh. 13:13, Ps. 2:6,Jes. 33:22.)
”Så är tron av predikan och predikan genom Guds ord.” Rom. 10:17. Den som tror och bliver döpt, han skall varda frälst, men den som icke tror, han skall varda fördömd.” Mark. 16:16.
”Ty jag har från Herren undfått, vad jag också har meddelat eder, att Herren Jesus i den natt, då han vart förrådd, tog ett bröd och tackade och bröt det och sade: Tagen, äten. Detta är min lekamen, som brytes för eder; gören detta till min åminnelse. Sammalunda tog han ock kalken efter måltiden och sade: Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod; gören detta, så often I dricken, till min åminnelse. Ty så ofta I äten detta bröd eller dricken denna kalk, förkunnen I Herrens död till dess han kommer.” 1 Kor. 11:23-26.
(Se även Upp. 2:29, 1 Kor. 12:4,11.)
Ordets tjänst
Alla kristna har del i det allmänna prästadömet med uppgift att förkunna hans dygder, som har kallat oss ”från mörker till sitt underbara ljus”.
..För att ordning må råda i församlingen har Gud förordnat ett särskilt predikoämbete, nämligen Ordets ämbete eller Ordets tjänst, ”genom vilket evangelium läres och sakramenten utdelas”, Augsb. bek. art. 5. Dess innehavare benämnes i Skriften med olika ord, t.ex. biskopar eller lärare och evangelister. Det är ett enda ämbete. Andens eller försoningens ämbete, men detta ämbete har många olika funktioner. Predikoämbetet kan endast anförtros åt män.
..Församlingen ensam har rätt att kalla till Ordets ämbete. Denna kallelse är Guds kallelse genom församlingen. De som kallas skall noga prövas utifrån Skriften, vara fast rotade i sanningen och väl skickade att undervisa. Församlingens kallelse bekräftas genom ordinationen eller vigningen. Denna är ej påbjuden i Guds ord, men är en god ordning, som har stöd i apostlarnas eget exempel.
”Men I ären ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, på det att I skolen förkunna hans dygder, som har kallat eder från mörker till sitt underbara ljus.” 1 Petr.2:9.
”Men alltsammans är av Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och givit oss försoningens ämbete. Ty Gud försonade i Kristus världen med sig, icke tillräknande dem deras överträdelser, och nedlade hos oss försoningens ord. I Kristi ställe äro vi därför sändebud, likasom förmanade Gud genom oss. Vi bedja i Kristi ställe: ’Låten försona eder med Gud.’ ” 2 Kor. 5:18-20.
”Det är ett fast ord: Om någon begär ett biskopsämbete, så åstundar han en god verksamhet. Därför bör en biskop vara ostrafflig, en enda hustrus man, nykter, tuktig, hövisk, gästfri, skicklig att undervisa, icke drinkare, icke våldsam, utan foglig, icke stridslysten, icke girig, väl förestående sitt eget hus och hållande sina barn i lydnad med all värdighet – men om någon icke vet att förestå sitt eget hus, huru skall han hava vård om Guds församling? – icke nyomvänd, på det att han icke må bliva uppblåst och falla i djävulens dom. Han bör även hava ett gott vittnesbörd av dem som äro utanför,på det att han ej må falla i djävulens försmädelse och snara.” 1 Tim. 3:1-7.
”Men i Antiokia, i den därvarande församlingen, voro profeter och lärare, Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucias och Manaen, tetrarken Herodes’ fosterbroder, och Saulus. Under det att dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den Helige Ande: Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk, vartill jag har kallat dem. Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem fara. Dessa, sålunda utsända av den Helige Ande, foro ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.” Apg. 13:1-4.
”Predikoämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften, t.ex. ordet i Rom. 1: Evangeliet är en kraft till frälsning för var och en som tror. Likaså i Jes. 55: Ordet, som utgår ur min mun, skall icke vända tillbaka till mig fåfängt, utan skall verka, vad jag velat o.s.v… Ty kyrkan har i uppdrag av Gud att förordna tjänare, vilket bör vara oss synnerligen tacknämligt, emedan vi veta, att Gud gillar detta ämbete och är närvarande däri.” SKB s. 223, B s. 171.
”Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och viga sina tjänare.” SKB s. 351, B s. 282.
(Se även Mark. 16:15. Apg. 10:42, Rom. 10:14b-15, 1Kor. 4:1, Apg. 6:4, 2 Kor. 3:8, 2 Tim. 2:1-2, Tit. 1:5-9, Apg. 14:23, Apg. 20:28, Ef. 4:11-12.)
Övriga tjänster i församlingen
Alltefter behov utser församlingen övriga tjänare, såsom söndagsskollärare, ungdomsledare, missionärer, diakoner och diakonissor. Dessa skall dela församlingens bekännelse och vara skickade för sin uppgift.
”Men i dessa dagar, då lärjungarnas antal förökades, begynte de grekiska judarna att knorra mot hebréerna däröver, att deras änkor blevo förbisedda vid det dagliga betjänandet. Då kallade de tolv hopen av lärjungarna tillsammans och sade: Det är icke tillbörligt, att vi övergiva Guds ord för att tjäna vid borden. Utsen därför, bröder, sju män bland eder, som hava gott rykte om sig och äro fulla av den Helige Ande och visdom, vilka vi kunna anställa för detta behov. Men vi vilja ägna oss ständigt åt bönen och ordets tjänst. Och det talet behagade hela hopen; och de utvalde Stefanus, en man full av tro och den Helige Ande, och Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas och Nikaolaus, en proselyt från Antiokia, och dem framställde de för apostlarna. Och de bådo och lade händerna på dem.” Apg. 6:1-6.
”Ävenså böra diakonerna vara värdiga, icke tvetaliga, icke begivna på mycket vin, icke snikna efter slem vinning, havande trons hemlighet i ett rent samvete. Men även dessa skola först prövas; sedan må de tjäna, om de äro oförvitliga. Ävenså böra kvinnorna vara ärbara, icke klandersjuka, men nyktra, trogna i allt. Diakonerna skola vara en enda hustrus män, som väl förestå sina barn och sina egna hus. Ty de som hava tjänat väl vinna god ställning och mycken frimodighet i den tro, som är i Kristus Jesus.” 1Tim. 3:8-13.
”Men jag anbefaller åt eder vår syster Febe, som är i församlingens tjänst i Kenkreä, att I mottagen henne i Herren, såsom det höves de heliga, och hjälpen henne i vad sak hon kan behöva eder, ty även hon har själv varit hjälparinna åt många och åt mig själv. Hälsen Priskilla och Akvilas, mina medarbetare i Kristus Jesus, vilka för mitt liv hava vågat sin hals, och vilka icke allenast jag, utan alla hednaförsamlingarna tacka.” Rom. 16:1-4.
Församlingsråd
Församlingsrådet utses av församlingens röstberättigade medlemmar. Det skall bestå av församlingsföreståndare och ett lämpligt antal ledamöter. Församlingsrådet skall vara ”ett föredöme för de troende i tal, i umgängelse, i kärlek, i tro, i renhet”, Tim. 4:12.
Det skall leda församlingen och sköta dess angelägenheter, såsom att
* ordna församlingens predikoverksamhet,
* omsorgsfullt sörja för barns och ungdoms undervisning i den kristna trosläran,
* pröva och upptaga nya medlemmar,
* vaka över medlemmarnas andliga väl,
* utöva församlings- och lärotukt i enlighet med Matt. 16:19, 18:15-18, 1 Petr. 5:1-3 Rom. 16:17-18, 1 Kor. 5, Fil. 1:27-30 samt SKB s. 332, 334, B s. 267, 269,
* besöka och bistå fattiga och sjuka, uppmuntra till insamlingar för behövande och ”uppliva till kärlek och goda gärningar”, Hebr. 10:24,
* sammankalla årsmötet och när så fordras, dock minst en gång om året församlingsmöte,
* förvalta församlingens egendom, sköta alla församlingens affärer och ansvara för församlingens övriga angelägenheter.
Rösträtt i församlingen har de nattvardsberättigade som fyllt 18 år. Icke röstberättigade medlemmar har dock del av ansvaret för församlingen, och inga beslut får fattas utan att hänsyn tages till alla församlingens medlemmar. (1 Tim. 2:11- 15, Ef. 5:22-24.)
6. KYRKOGEMENSKAP
Denna församling får endast stå i kyrkogemenskap med sådana kyrkor och församlingar, som i allt håller sig till Guds ords sanning och delar församlingens tro, lära och bekännelse. Kyrkogemenskap får ej ingås där man ej är ense med varandra i läran och alla dess artiklar och i de heliga sakramentens rätta bruk. (SKB s. 657, B s. 532.) Om det inom den redan existerande gemenskapen uppstår falska läror, som ej kan bortskaffas genom lärotukt, måste kyrkogemenskapen upphöra.